www.jazzikarlskrona.com

     

XL BIG BAND featuring Locals
KONSERTHUSET TORSDAG 12 FEBRUARI kl 19.00

XL BIG BAND HAR FUNNITS SEDAN 1980 OCH HAR GENOM ÅREN SLÄPPT
TOTALT 11 SKIVOR. BANDET, SOM HAR SIN GEOGRAFISKA BAS I
KRISTIANSTAD, BESTÅR AV BÅDE PROFESSIONELLA MUSIKER OCH
SEMIPROFFESSIONELLA. BANDET HAR GENOM ÅREN SPELAT MED BÅDE
UTLÄNDSKA OCH SVENSKA STORHETER.

NU KOMMER XL BIG BAND HIT TILLSAMMANS MED VÅRA LOKART FÖRANKRADE SÅNGESKOR OCH MUSIKER. EN INTRESSANT MUSIKALISK
AFTON MED MÅNGA DIMENSIONER..




Anette Castell sång
Sara Höglind sång
Harold Jefta sax
Robert Tjäderkvist piano

Saxofon
Claus Sörensen, Ola Paulsson, Johan Axelsson,
Tobias Sandén, Niklas Wennerqvist

Trombone
Stefan Wikström, Mattias Eskilsson,
Christer Nilsson, Magnus Klügel

Trumpet
Jocke Wickström, Carl Lindecrantz,
Jan-Erik Engblom, Kjell-Åke Persson

Komp
Robert Tjäderkvist (piano), Christian Lindh (gitarr),
Daniel Nilsson (bas), Pelle "Trazan" Jonasson (trummor)








DO YOU LIKE CHARLIE PARKER?
OM ALTSAXOFONISTEN HAROLD JEFTA

Jag tÄnker pÅ en romankaraktÄr  skapad av fÖrfattaren Paul Auster – Hector Mann! Stumfilmkomikerns liv skildras i boken ”Illusionernas Bok”.  Hector Mann har sin glansperiod inom filmindustrin under slutet av 20-talet. Han fÖrsvinner spÅrlÖst dÄrefter, och hans otroligt fascinerande livshistoria ÅterberÄttas genom forskning av en man i vÅra dagar som i komikerns fotspÅr avslÖjar alla Hectors livsÖden. Jag tÄnker pÅ Hector Mann nÄr jag mÖter Harold Jefta, fÖdd i Kapstaden, Sydafrika, 1933.




Hans musikaliska och blåsiga vandring börjar med följten som vid fjorton års ålder blir en klarinett. Han får låna instrumentet av sin farbror. Harold får minsann en speciell start i blåslivet. Då han behöver införskaffa nytt rör till sin klarinett beger han sig ner till den lokala musikhandlaren. En handlare som inte alls är pålitligt visade det sig och som ser sin chans att lura en ung och naiv klarinettist. Att rören till klarinettens munstycke är olika tjocka och hårda, därtill med olika nummer på, vet den då unge Jefta inget om. Rör nummer ett är tunnast och mest lättspelad, medan rör fem är styv som ett järnrör och kräver lungkapacitet därefter. Med sig från handlaren får ynglingen ett rör med siffran fyra instansat. När han senare vid femton års ålder får frågan med vilket rör han spelar med, av sin kapellmästare  i orkestern The Senators of Swing  som är mäkta imponerad av ynglingens ton, svarar han nummer fyra. En imponerad kapellmästare, som också är blåsare, förklarar nu för den unge klarinettisten att majoriteten spelar på rör som har siffra nummer två och att lika många anser att nummer fyra är ospelbart. Och fortfarande idag får han snällt beställa dessa järnrör då musikaffären i Karlskrona inte säljer hårdare än 2,5…

Innan Harold lämnar sitt Sydafrika, för många decennium framöver, hinner han spara ihop pengar till att köpa en altsaxofon, som därefter blir huvudinstrumentet, han hinner dessutom att musicera tillsammans med många olika musiker, bland andra Miriam Makeba. För han skulle komma att lämna den stora kontinenten för en lång tid framöver. Han får nämligen höra att uppsättningen The Golden City Dixies ska utomlands, vilka han då börjar jobba med. Det hela slutar med en europaturné, och i Europa börjar ett nytt kapitel och ett nytt liv för den då 26-årige jazzmusikern.

I Sverige uppmärksammas The Golden City Dixies bland annat av DN, där man kan läsa om Harolds dröm och längtan efter att få studera musik. Författaren Rune Lindström läser artikeln om den sydafrikanske jazzmusikern i DN, tar kontakt med Harold, och berättar att han gärna vill hjälpa Harold att uppfylla sin dröm.  Under sex år studerar Harold musik i Ingesund och i Stockhom. Han byter inte bara genre till klassisk musik utan än en gång byter han blåsinstrument, han börjar utforska fagotten! Men hela tiden finns jazzen där! Hans lärare är ofta arga och bekymrade över att hans jazzspel på altsaxofonen påverkar hans ton då han spelar på fagotten. Under hela studietiden finns hans ledstjärna ständigt med honom – Charlie Parker.

”Do You Like Charlie Parker?” , frågar han med barsk stämma. Harold Jefta tittar upp på den vita mannen bakom disken i musikaffären. Don Albert är en av Sydafrikas riktigt stora musiker, dessutom driver han musikaffären. Han är livrädd för denna auktoritet! Harold bär kläder som bekräftar att han kommer från en fattig familj, dessutom är hans hud i fel färg. Jefta har inte hört talas om den där Parker, men kan inget annat än stammandes få fram ”Yes, yes sir!”. Han betalar och springer hem och sätter på plattan. Aldrig tidigare har han hört någonting liknande, den då femtonårige Harold drabbas av Parkers musik. Detta första möte resulterar i ett livslångt band mellan de två blåsarna.





När Harold slutar sin klassiska utbildning går han mer och mer upp i Charlie Parkers musikaliska värld. Han började i och för sig utforska Parkers harmonier och tonspråk redan den första dagen då han ofrivilligt köpt den där allra första skivan. Men att spela Parker på klarinett visar sig vara en allt för stor utmaning och han återgår till att spela musik av Glenn Miller och Benny Goodman. Men nu, efter sin klassiska utbildning, väljer Harold att dedicera sitt musikaliska liv till Parkers musik. Han studera musiken ingående. Han vill att den store altsaxofonistens musik ska hållas vid liv på samma sätt som musiken komponerad av Bach, Beethoven eller Mozart gör.

Konsertpianisten Hans Göran Elfving hör Jefta spela och detta blir början på ett sex års långt samarbete och ger Jefta en enorm erfarenhet. Under början av 80-talet specialskrivs det samtida konstmusik direkt för duon och de framträder bland annat på Konserthuset i Stockholm.
    1991 mottar Harold Jefta Karlskrona Kommuns kulturpris. Och det är arbetet med ungdomar och hans engagemang för att guida den yngre generationen in i jazz- och improvisationsmusikens värld som ger honom priset. Han började undervisa i slutet på 60-talet, då som musiklärare i Södertälje. Det var också där, genom jobbet, han träffade sin fru Anette som han får tre döttrar tillsamman med.
     1986 flyttar familjen till Karlskrona då Anette får anställning i den kommunala musikskolan. Harold får småningom en halvtidstjänst som klarinett-, saxofon- och fagottlärare. Dessutom ingår det i tjänsten två timmars improvisation för eleverna. Och intresset för dessa två timmar är stort. De två timmarna per vecka blir snart fler och Jefta tillbringar ledig tid på helger för att ge de nyfikna ungdomarna undervisning.

Harold Jeftas musikaliska genombrott kommer 1987 då han av ett norskt produktionsbolag erbjuds att medverka i en musikdokumentär om den legendariske altsaxofonisten Charlie ”Bird” Parker. Delar av inspelningen görs i Paris hos Chan Parker, änka till Charlie Parker. I dokumentären spelar Jefta på altsaxofonen Charlie Parkers spelade på då han fortfarande var i  livet. Altsaxofonen, av märket King, är i behov av renovering kan Jefta konstatera då han spelar på den. Men den är lättspelad. Och Jefta kan nu själv avfärda myten om att Charlie Parker spelade med väldigt hårda rör. Tjockaste röret har nummer tre, men Jefta ser med egna ögon att det finns rör med nummer två och även nummer ett.
    När Chan Parker hör Jefta spela blir hon imponerad och menar att Jefta låter som en tidig Parker. I samma veva som de är i kontakt med Chan Parker i Paris håller Clint Eastwood på att göra dramadokumentären ”Bird”, också om Parkers livsöde. Chan som den senaste tiden varit i kontakt med Clint Eastwood rekommenderar honom att ta kontakt med Harold Jefta. Clintan ringer upp Jefta och de bestämmer tillsammans att Jefta ska komma över för att lägga musik till filmen. Men ödet bestämmer att Harlod Jefta inte ska till Hollywood.

Hans då åldriga far som han inte träffat på trettio år är på väg från Sydafrika till Sverige för att återse sin son. Harold får träffa en rullstolsbunden och gammal man som är sjuk. Det blir ett mycket känsloladdat möte för Harold och hans gamle far. Tillbaka i Sydafrika och bara en kort tid efter deras möte dör hans far. Hans sista vilja att återse sin son besannades.
    Att de inte träffats tidigare berodde på regimen i Sydafrika, Apartheid. Som ung får Harold Jefta uppleva segregering, intolerans och åtskillnad, skyltar där det står att läsa Bara för vita eller Bara för européer. Denna erfarenhet tar han med sig till Sverige och Karlskrona. Han arrangerar tillställningar mot rasism flera gånger i staden. När Nelson Mandela släpps kan han för första gången åka tillbaka till sitt land.



Affisch från en av Harold Jeftas turnéer i Japan tillsammans med
Walter Bishop Jr och The Charlie Parker Memorial Quintet


Hans musikaliska genombrott gör det möjligt för honom att turnera både i Skandinavien, Europa, USA och även i Japan under ett flertal tillfällen. 1990 bildar han nämligen tillsammans med Walter Bishop Jr. kvintetten The Charlie Parker Memorial Quintet där även trumpetaren Bill Hardman ingår. Walter Bishop Jr. var under många år Charlie Parkers egen pianist. I en lång och bejublad recension i amerikanska dagstidningen Courant skriver jazzrecensenten ”Harold Jefta, an alto saxophonist who sounds like an exact replica of the legendary Charlie ”Bird” Parker…”.
Han reser tillsammans med Walter Bishop Jr. till Sydafrika på turné. De spelar i Kapstaden på The Green Dolphin hela tjugo kvällar i sträck. En kväll stiger en man in på klubben. Jefta känner igen honom. Mr Don Albert, den auktoritära och vita mannen som packade på honom skivan som förändrade hela hans liv. Senare på kväller när de möts berättar Harold historien för Mr Albert och säger till den vite mannen ”You put me on the Charlie Parker kick”.

Just nu planerar Harold Jefta för en turné i Nya Zeeland och Australien dit han åker i mitten av april. Men innan dess hinner han med ett antal spelningar. Han har nyligen varit i Kristianstad och repat med XL Big Band. Harold menar att Claus Sörensen arrangerar och skriver på ett helt eget sätt. Att han har ett eget sound som han strävar efter, med dissonanser som spökar, men som i slutändan låter fantastiskt. Och Harold är imponerad, och tillägger att Claus inte säger så mycket under repetitionerna utan att han istället har tillit och låter orkestern spela. En del orkesterledare, berättar Harold, kan avbryta efter var och varannan takt för att noggrant ha kontroll på musiken. Musiken blir mer levande på Claus sätt, betonar Harold.


/Anders Svensson

Producerat av Anders Svensson, Jazz i Karlskrona, den 9 FEBRUARI 2009