www.jazzikarlskrona.com

     

ANDREAS GIDLUND -
PULSSLAG I TAKT MED TIDEN
KONSERTHUSET TORS 6 NOVEMBER kl 19.30

EFTER ETT PAR ÅRS REPANDE och spelande var gruppen redo för debutalbumet ”Mandraki Beach” som kom 2003 på det egna skivbolaget Play Production Records. Den positiva responsen dröjde inte, ett nytt svenskt jazzband med starka kompositioner och påtaglig energi hade presenterat sig. En nöjd debutant tittade framåt och släppte 2005 plattan ”The Happiest Man Alive”. Kritikerna blev lika lyckliga och gruppen hade bevisat att de inte var en dagslända utan något att räkna med. Med den senaste skivan ”Press Play Please” var hattricket ett faktum. Det senaste albumet gör inga anspråk på att förneka influenser av den s.k. traditionen, men hyser stora ambitioner att förmedla fyra musikers personliga uttryck.
    

ANDREAS KOMPONERAR OCH ARRANGERAR det mesta av kvartettens musik. Andreas rÖr sig inom flera genrer som pop, rock, jazz och blues. Spelar/spelat med Ulf Wakenius, Sahara Hotnights, Gumbo, Jennifer Brown m fl. Andreas Gidlund Quartet bildades i GÖteborg 2002. ANDREAS GIDLUND - sax FABIAN KALLERDAHL - piano MATTIAS GRÖNROOS - bas LARS KÄLLFELT - trummor

KVARTETTEN TURNERAR FLITIGT med sin musik och har även fungerat som kompband till en rad olika artister. Ulf Wakenius, Scott Hamilton, Marit Bergman, Titiyo, Jennifer Brown är några av de artister som kvartetten jobbat ihop med. Göteborgs Konserthus Jazzserie är ett populärt forum för jazz i Västsverige med sex konserter varje säsong. Här presenteras internationella och svenska artister av högsta klass. Våren 2007 stod Andreas Gidlund Quartet på programmet och spelade inspirerat inför en fullsatt, hänförd publik.

/Swedejazz
FOTO Katja Andersson




- Viktigaste komponeneten Är bandet, jag Är en fjÄrdedel!
INTERVJU MED ANDREAS GIDLUND

Kvartetten, eller "bandet" som Andreas konsekvent vÄljer att anvÄnda som begrepp istÄllet för det mer traditionella, hinner pÅ den hÄr PulsslagsturnÉn med hela arton spelningar under de tjugo dagar de Är ute. De gÖr i princip hela landet. TURNÉN BÖRJAR Nu gÅ mot sitt slut OCH Sista anhalten fÖr denna turnÉ - Konserthuset i Karlskrona, nu pÅ torsdag!




TÄckningen Är dÅlig och Andreas gÅr till ett rum som han vet har bättre täckning. Han befinner sig i Umeå, ”hemma”, hos sina föräldrar en bit utanför stan,
i Sillviken. I torsdags gjorde P2 en radioinspelning med Andreas Gidlund Quartet i
hans barndomsstad.

Han blev uppringd av JazzriksfÖrbundet förra året och blev varse att han detta år tillsammans med kvartetten skulle vara en av fyra grupper i årets Pulsslag. Han är väldigt glad över att gruppen blivit uppmärksammad på detta sett och stolt över motiveringen  – ”…jazz som håller hög internationell klass”.
     Men kvartetten är ingen rookie, trots allt har de spelat tillsammans sen tiden på musikhögskolan i Göteborg. I år är det åtta år sedan de första gången stod på scen tillsammans. Pulsslaget, berättar han, är en större apparat än vad kvartetten vanligtvis har som ryggstöd. Både innan och efter är dokumentation av turnén bättre, och dessutom mer omfattande, som exempelvis görs en tillhörande radioinspelning, och medierna visar ett större intresse med mer bevakning.




Trots att jag flera gånger under intervjun med Andreas försöker få honom att prata i mer generella ordalag, väljer han att ständigt återkomma till sin kvartett, med vännerna Mattias, Fabian och Lade, som utgångspunkt för samtliga frågeställningar. Han talar om bandet - inte om kvartetten, han pratar om tre nära vänner – inte om musikerna i bandet, han pratar om pusselbitar – fyra pusselbitar som tillsammans skapar Andreas Gidlund Quartet. För Andreas är bandet till bandet ett starkt band...

Om du skulle beskriva din relation till jazzkvartetten, hur ser den ut? Piano, bas och trummor är kanske vanligtvis din plattform när du ger dig ut i den musikaliska vegetationen tillsammans med din saxofon…
”När vi började spela tillsammans på musikhögskolan hade vi nog alla förväntningar att det skulle låta på ett visst sätt, på ett jazzigt sätt, vi arbetade med mycket standards i början. Nu har det gått åtta år och vi har alla fyra utvecklats från den tiden, vi har formats till fyra individuella pusselbitar, men också till fyra bitar som bildar mönstret till vårt gemensamma pussel, bandet.
    Alla i gruppen har ett ansvar för musiken, att det ska bli bra, även utanför scenen. Alla får tar lika mycket plats. Och alla måste leverera. Men vi är polare och vänner som gör det här tillsammans. Relationen är det starkaste. Visst händer det att någon är dubbelbokad och vi måste ta in en vikarie, men jag skulle aldrig ge mig ut med bandet på en sådan här lång turné med en vikarie på någon av platserna. Vi är verkligen ett band. Det är inte jag och mina sidemens, utan den viktigaste komponenten är verkligen bandet. Och grytan som vi kokar blir bättre ju mindre jag styr över det! Vi har mejslat fram det här soundet, och vårt sound berör. Utan att låta kaxig måste jag säga att vi nästan alltid lyckas beröra. Och det är det viktigaste. Jag vill förmedla. Och jag vill att vi berör. Vi har arbetat upp ett självförtroende som förhoppningsvis hela tiden får förnyat tillskott. Tillsammans lämnar vi ingen oberörd, jag tror verkligen att det är så, när vi få spela under de här premisserna…"

Utvecklas ni inom bandet när ni spelar många dagar i sträck?
"Under en sådan här turné som sträcker sig över tre veckor händer det någonting med samspelet. För även att vi har spelat ihop under många år utvecklas vi under en sådan här intensiv period. Ett nästan telepatiskt samspel byggs upp när man spelar så här intensivt och fokuserat tillsammans.
     Eftersom vi har hållit på ett tag nu har vi en repertoar på ca 60-80 låtar vilket gör att vi aldrig har samma låtordning. Det går alltid att variera, lägga in nya låtar, och ibland ändras låtordningen spontant på scen. Vi blandar nytt med gamalt och försöker alltid att hitta den rätta nerven…"

Andreas vet vad han vill, han är lugn men samtidigt till bredden fylld med energi. Han pratar om temperament, han pratar om känslan, om det sensuella, om det råa, och att man i ett samtal ibland måste ryta till. Andreas hatar sökta saker eller utfyllnad bara för att, det är som när någon tjatar och pratar för mycket. Musik är musik, menar han, och att det då måste det finnas en innebörd. Han betonar hela tiden gruppen. Det gemensamma ansvaret. Han säger att det är viktigt att vårda ett samspel, att vårda hantverket och samtidigt föra det framåt.




Hur ser du på Lars Källfelts roll i bandet?
"Vår musik bygger på rytmiken. Lade (Lars) är vår rytmmaskin. Han är verkligen en genuin trummis rakt igenom. Lade kan sitta och trumma på en stock i djungeln och får alla djuren att dansa. Han är en modern jazztrummis med inspiration från många genrer, inte bara jazz, samtidigt har han traditionen i botten. Live är hans spel oemotståndligt. Han är överallt men på de rätta ställena. Han kommenterar mycket, har ett energifyllt sväng. För det är superviktigt att energinivån inte tappas, utan hela tiden är en kraft från scen. Lade fyller en stor funktion här..."

Om du skulle välja en favorittrummis, vem skulle det bli?
"Då måste det bli Elvin Jones. Jag skulle kunna sitta och lyssna på en platta med bara Elvin ensam på trummor, han är grym. Men jag vill gärna nämna Jeff ”Tain” Watts också, som spelar med Branford Marsalis, även han har en magisk energi. En annan skön trummis men som kommer från en helt annan tradition är soultrummisen i The Meters, Joseph "Zigaboo" Modeliste…"

Och basisten Mattias, beskriv honom...
"Mattias och Lade fann varandra direkt. De tillsammans sitter ihop. Mattias spelar nästan som en saxofonist, alltså inte alltid som en basist. Det händer hela tiden något. Han spelar väldigt obehindrat på basen, har en intuitiv och en personlig spelstil. Han spelar verkligen inte som den vanliga traditionella kontrabasisten. Vårt sound i bandet kommer mycket från just Mattias och Lade i kompet."

Favoritbasisten då??
"Ett namn som dyker upp direkt, när jag tänker på en juste basist, är Flam Stewart som spelade med Art Tatum. En annan, Anders Jormin!"

Fabian Kallerdahl seglade upp som ett namn på den svenska jazzhimlen för några år sedan, hur ser du på hans spel?
"Fabian har en helt egen spelstil. Tradition, humor och musikalitet blandas med en stor portion fokus och allvar. En av de nya och mest intressanta jazzrösterna i Sverige. Han är som jag kompositör i bandet. Fabian skriver trettiofem procent av materialet, jag sextiofem. "

Och om du skulle välja en pianist att spela med?
"Min favoritpianist är Oscar Petersen! Men i sammanhanget måste jag även nämna Brad Mehldau."

Din egen roll i bandet, hur ser din pusselbit ut?
"Jag hyser stor respekt till traditionen, men är lika mycket inspirerad av annan musik. Min grej är min egen. Jag skulle säga att jag är rösten i gruppen, jag står för mycket av melodispelet. Kryddan! Självklart lyssnar jag på alla i gruppen, men jag lyssnar nog mest på basen, på så sätt förhåller jag mig samtidigt till pitchen. Saxofonen är ett tempererat instrument och det är självklart superviktigt att man stämmer då man spelar ett blåsinstrument. Och basen sätter nivån på pitchen. Basen får stämningen från pianot. Så man kan säga att jag får ackorden från Mattias och klangerna från Fabian."

Okej, om du är rösten, vilken sångare/sångerska skulle du bildligt jämföra din saxofonröst med?
"Hm, i så fall låter jag kanske som en mix av James Brown och Johnny Hartman. Det råa och rytmiska möter det vackra och melodiska."


/Anders Svensson

Producerat av Anders Svensson, Jazz i Karlskrona, den 1 NOVEMBER 2008