www.jazzikarlskrona.com
     

FULLSATT, MAGISKT OCH KRAFTFULLT
Efter paus, åter i publikhavet känns värmen, konserthusets stora
sal är upphettad, en tryckande värme råder när bandet åter kör
igång, publiken har nog aldrig varit så här exalterad under en
jazzkonsert i Karlskrona. Duke Ellington har spelat här, i måndags
spelade Mike Stern Band här!


MIKE STERN BAND - KARLSKRONA 20/10 - KONSERTHUSET

Två nya låtar från skivan "Who let the cats out?" fick inleda spelningen. Under andra set bjuds vi på några riktiga klassiker från Mikes egen skattkista. Mike Stern släpper aldrig taget vare sig om bandet eller om publiken under hela kvällen. En estradör och en artist i världsklass. Han är grå och samtidigt så vital, han är unik och han är musik. Stor musik!



Chris Minh Doky spelar imponerande och med kraft på sin ståbas av modernare snitt. Likaså Brecker som fyller i och lägger till, han spelar aldrig för mycket, spelar aldrig för att imponera, han är helt rätt i denna sättning. Dave är lika virtuos som alltid. Hans nya akustiska sound och öppnare ljudbild skapar en rockigare, tyngre och en hårdare feeling än hans ljudbild under nittiotalet.

Stående ovationer, mycket skratt och underbar musik i ett fullsatt konserthus är ett minne vi i Jazz i Karlskrona alltid kommer bära med oss. Vi hoppas kunna matcha måndagens konsert med något liknade i framtiden, men just i denna stund verkar det mindre troligt...

/Anders Svensson



Upplevelser frÅn konsert
med Mike Stern Band en vanlig mÅndagskvÄll i Karlskrona

...Adams fantastiska ögonblick med idolen Dave Weckl. Adam, en ung pojke, som fick autograf på sin cymbal. Hans far som fotograferade sonen med en av världens bästa trummisar och fick ett ord på vägen av Dave.

...Mikes fantastiska glädje att möta sin publik! - Inger, where can I sell my CD and sign them? I must talk to everyone! Mike som ägnade hela pausen för mötet med alla, sålde CD, blev fotograferad och hade ett ord till alla.

...Randy som älskar sin trumpet, som sjungande gick omkring backstage och som hela tiden sa; I love you!

...Chris med sin charmiga keps som talar en utmärkt svenska (har sin bakgrund i Danmark) som gärna ville få en affisch med till pappa. Chris som lärde Mike att säga på svenska; ”Jag drar nu, tack så mycket”.

...kvinna i publiken som lyriskt sa; Jag har aldrig varit på en jazzkväll förut men nu är jag helsåld!

...en kväll med några av världens bästa musiker som även var så ödmjuka, glada och bjöd så mycket på sig själva!

...och en fantastisk publik!



Och nu åker de vidare på sin europaturné Esbjerg - Berlin - Lorsch - Kassel - Utrecht

/Inger Person



OLIKA StjÄrnor lysA OLIKA
Jag är verkligen imponerad av honom! Få människor i den här världen
är coola på riktigt. Mike Stern - han är cool på riktigt! Jag har sett honom ett par gånger tidigare. Alltid denna sköna attityd, tänk om man själv hade den!

Han älskar att stå på scen, han älskar sin publik och han älskar framförallt sin musik. När han i sista setet spelar den egna kompositionen ”Wing and a prayer” från plattan ”Between the lines” abdikerar jag och älskar Mike. Framförallt är det hans fantastiska ballader som får mig närvarande. I pausen, men även efter konserten, säljer och signerar han ”Who let the cats out?”, hans senaste skiva. Jag tror han älskar att skriva autografer, men jag är inte naiv, han säljer skivor som smör, drygt hundra denna kväll! Han ställer upp framför kameran, tillsammans med de som vill föreviga sig bredvid honom, han ler, han är alltid lika trevlig!! Han ger allt! Han älskar att ge och samtidigt älskar han att få! Han hinner även med ett samtal med trummisen och skådisen Janne "Loffe" Carlsson. Loffe lämnar över sin senaste platta "My one and only love", han rekommenderar Mike att kolla in gitarristen, Ewan Svensson. Plattan innehåller för övrigt en grymt skön "Secret love"...



Chris Minh Doky berättar att han tidigare under dagen varit nere på ett av stans gym. Han försöker träna varje dag, berättar han, Ibland får han sällskap av Weckl. Mike brukar simma. Chris berättar att han gillar livet på vägarna, han har jobbat professionellt på det här sättet i tjugo års tid nu och han stormtrivs fortfarande. Och det märks, både på och vid sidan av scenen. Undra förresten hur många gånger han hunnit resa jorden runt hittills!? Chris är charmig och genuin, ursprungligen från Danmark, med skön personlighet. Och jäkla vilken grym basist han är, tidigare ett helt okänt namn för mig, hur kan jag ha missat dig Chris!! Vi pratar svenskdanska med varandra.

Randy Brecker tar hissen upp till scen, trappor är besvärliga för honom, han haltar och har ont i benet. I hissen på väg upp förklarar han varför. Termer inom medicin, dessutom på engelska, är inte min starka sida så jag kan tyvärr inte återge. Randy som person hinner jag inte få någon uppfattning om, jag upplever att han lever i en egen värld, han verkar vara en mycket snäll farbror! Musikaliskt under kvällen är han nog den starkaste av de fyra, så känner jag, imponerande!



Soundcheck börjar med Chris Minh Dokys bastoner som leker fram en klassisk version av ”Hit the road Jack”. Dave följer efter i swing. Efter några chorus bryter Weckl och skruvar upp tempot, byter stil, klassisk och rytmisk fusion fyller nu den ännu tomma konserthallen.

Dave Weckl är en av de riktigt stora inom jazzen. Jag har länge velat uppleva honom live, ja faktiskt i över femton års tid! Ända sedan den dagen då jag för första gången lyssnade på hans ”Masterplan” i en skivaffär i Stockholm. Jag har tidigare på konserter fått uppleva Jack DeJohnette, Roy Hanes, Peter Erskine och Dennis Chambers med flera, och nu får jag alltså denna kväll äntligen uppleva Dave Weckl live, på hemmaplan dessutom! Konstigt och häftigt!

Jag hälsar på Dave och hans ärliga ögon. Han verkar vara en juste kille rakt upp och ner. Men dyster. Han ler knappt alls under hela soundchecket, han verkar trött. Undrar om han sovit dåligt!? Men jag förstår snart att det är andra saker som bidragit till denna trötthet...

Lukas är i tjugofemårsåldern, Daves trumtekniker. En sympatisk kille som började som elev hos Dave. Numera reser han jorden runt, packar upp respektive ner Daves kit, bygger och mickar kittet, demonterar, finns alltid till hands. Han lyssnar när Dave soundcheckar, ger feedback, se till att trumsetet låter balanserat och perfekt. Dock är det fortfarande Dave som rattar på trumskruvarna för att finjustera skinnens spänning och trummornas stämning. Efter konserten konstaterar Lukas att Karlskronapubliken fick se en av de bästa spelningarna på turnén. Han kunde se att Mike och de andra verkligen gillade publiken här och att de på alla andra sätt gillande spelningen här i Karlskrona. Sånt är riktigt kul att höra. När klockan är runt ett på natten har Lukas fått in Dave’s nya trumset av ek i bussen. På Statt väntar en skön sömn innan han och gänget drar vidare tillbaka till Danmark klockan sju i morgon bitti.

Mellan seten sätter jag mig ner tillsammans med Dave i en av de större logerna. Äntligen kan jag få prata ostört med honom. Jag fick bokstavligen lägga vantarna på honom, annars hade Trasan hållit honom i besittning under hela pausen. Trasan får sin virveltrumma signerad på sargens insida, en redan signerad trumma, Dave’s egen signaturmodell! En virveltrumma med två separata sejarmattor i helt olika material, och därmed olika ljud, som kan kombineras eller användas var för sig. Smart!



Dave gäspar många gånger under intervjun, faktiskt väldigt många gånger. Han säger att han är trött. Dessutom är han säkert skittrött på alla intervjuer, men han verkar även allmänt sliten och trött. Jag ställer mina frågor. Dave är kort i svaren.

Hur är det att spela med Mike, vad är det som utmärker hans musik?
”Mikes låtar och hans spelstil skapar förutsättningar för en hel del frihet för hela bandet. Han har en öppen attityd till musiken, väldigt lite är orkestrerat, vilket då förutsätter ett nära samspel. Rytmiken är verkligen en stor grundpelare för Mike. Hans musik kräver ett öppet trumspel där jag hela tiden stödjer och backar upp hans rytmiska idéer. Rytmiskt flätas jag och Mike samman, vi interagerar hela tiden med varandra, dessutom vill han att jag spelar mycket solon.”

Hur ser du på musik generellt, vilka faktorer skapar
förutsättningar för bra musik enligt dig?
”För mig handlar det om integritet, att det finns ett hantverk bakom och att det är riktiga människor av kött och blod som vill uttrycka sig musikaliskt. En förutsättning är också att det finns en outtalad överenskommelse, en gemensam attityd och inställning till det musikaliska inom bandet. Att bandet har ett sound, att man pushar och stödjer varandra, att kemin inom bandet är stark.”

Vilka musikstilar, förutom jazzen, har påverkat dig musikaliskt på ett djupare plan?
”Funk, R&B och Latin! Kubansk musik, salsan, men även afrikansk och en del brasiliansk musik. Jag lyssnar mycket på Sting och även en hel del på Peter Gabriel.”

Till en öde ö, vilka tre plattor skulle du ta med dig?
”Omöjligt att säga rakt upp och ner, jag måste få fundera en bra stund på det. Förmodligen någon platta med klassisk musik. Förmodligen ingen jazzplatta. Nej, jag kan inte svara på det, svår fråga!”

Jag föreslår Nick Cave. Dave tittar frågande på mig, ”...and the Bad Seeds” tillägger jag. Fortfarande ingen igenkännande reaktion. Lustigt tänker jag, och återigen blir jag lite bestört över detta faktum att många jazzmusiker går miste om mycket musik utanför jazzbubblan. För några år sedan pratade jag med en känd svensk jazzgitarrist, han hade heller aldrig hört talas om Nick Cave! Märkligt!

Om du inte varit trummis, vad hade du gjort istället, tror du?
”Jag hade jobbat med något ovanligt, nått exotiskt tror jag. Jag är ingen ”Svensson”.  Kanske professionell baseballspelare, jag höll på med amerikansk baseball när jag var yngre. Men om jag skulle sluta spela trummor idag skulle jag förmodligen jobba mer med ljudteknik och mixning, jag håller ju redan på en del med det, med ljud helt enkelt…”

Helt plötsligt och för första gången under dagen börja jag skönja lycka och sann glädje i Daves ögon. Han avslöjar sin passion, sin passion för snabba bilar…

”När jag var yngre ville jag bli racerförare, och det kan jag fortfarande drömma om ibland, jag gillar snabba bilar. Visst skulle Formel 1 vara häftigt, jag har dock aldrig testat. Men någon form av GT-racing hade varit fantastiskt kul. Jag har kört en hel del go-cart. Själv har jag en upphottad och ombyggd Audi. Och en gammal Camaro, du vet en sådan där med V8 och en massa hästkrafter.”

Jag frågar om han känner till den svenska biltillverkaren Koenigsegg, som tillverkar exklusiva supersportbilar. Tydligen har de tagit fram världens snabbaste bil för serietillverkning! Efter en stund, när jag äntligen lyckats uttala det märkliga namnet rätt, ler han och berättar att han nyligen läst en artikel om just denna biltillverkare…

Och en sista fråga...

När under en turné njuter du som mest och när som minst?
”På scen så klart, när jag får spela! Vi får inte betalt för själva spelandet, vi får betalt för att resa runt världen, packa upp och packa ner, det är där vi lägger alla timmarna. På scen är vi bara någon ynka procent av tiden. Annars så hatar jag det mesta med turnerandet, det blir bara värre med åren”

Jag blir faktiskt lite ledsen när jag hör de orden. Varför fortsätter han? Vem tvingar honom? Börjar han bli trött på sig själv, på fenomenet Weckl?

Jag njöt av konserten. Musikaliskt var den bra, inte fantastisk - bara bra! Jag har upplevt många fantastiska jazzkonserter, den här var för mig inte en av dem. Den var fantastisk med tanke på den till bredden fyllda salongen som verkligen älskade bandet de fick se och höra, fantastisk med tanke på en oförglömlig kväll här i Karlskrona tillsammans med fyra världsstjärnor.

Gåshud och okontrollerade skrattanfall, som jag drabbas av då något är fantastiskt, hade jag säkert fått om jag varit i Umeå på den där konserten SVT spelade in 1996 då Mike och Dave, på festivalen i norr, lirade loss tillsammans med Jeff Andrews på bas...

Efter stående ovationer och extranummer, när jag och Torbjörn som bäst håller på att fixa med mat och dryck till bandet, kommer Dave ner från scen till backstage. Han är först ner, men han är själv, de tre andra är kvar uppe på scen och ska precis bli avtackade. Han slår sig ner hos oss och häller upp lite vatten. Efter en stund kommer Lukas, Daves trumtekniker, och menar att Dave borde gå med upp, Inger håller ju faktiskt på att dela ut presenter och personliga tack. Dave går tillbaka upp…

Kan det verkligen bli fantastiskt bra med dystra ögon och med en stor dos av hemlängtan, då du redan bjudit upp till cirkus tusentals gånger och då känslan inte längre finns där den oftast fanns förr? Om jag suttit på Dave’s trumstol hade jag rest mig, lagt pinnarna på hyllan under några år, satt mig i passionens säte igen, lagt i en ny växel och lämnat cirkusen långt där bakom...

Weckl är en grym trummis så klart, inga missuppfattningar här tack, men jag upplevde däremot ingen lycklig trummis här i Karlskrona. Och förmodligen är det omöjligt att skapa och improvisera om man upp på scen bär ett musikaliskt men bara till hälften inspirerat, virvlandes och storslaget hjärta...

/Anders Svensson

Producerat av Anders Svensson, Jazz i Karlskrona, den 23 oktober 2008
Samtliga bilder tagna av Erik Fröberg