www.jazzikarlskrona.com
     

jAN lUNDGREN -
the History of piano jazz
KONSERTHUSET ONS 29 OKTOBER kl 19.30

En historisk solokonsert med Jan. History of Piano Jazz är en personlig hyllning till, och tolkning av, några av jazzhistoriens främsta pianister och stilbildare bl a Art Tatum, Teddy Wilson, Bud Powell, Duke Ellington, Erroll Garner, Jan Johansson, Bill Evans, Oscar Peterson, Bengt Hallberg, McCoy Tyner och Keith Jarrett!

"När jag var 14-15 år gammal och fick en tysk pianovikarie som hade spelat jazz på klubbar i New York, föddes nog mitt intresse för jazz på allvar. Första lektionens läxa blev: Spring och köp en skiva med Oscar Peterson! Med tiden blev det många skivor. Allt ifrån Art Tatum till Cecil Taylor, via mellanlandningar med svenska pianister som Bengt Hallberg och Jan Johansson. History of Piano Jazz är min personliga hyllning till några av de pianister i jazzen som jag känslomässigt står närmast. Men det var ett svårt val och många giganter fick inte plats, t.ex. Fats Waller, Earl Hines, Thelonius Monk, Hank Jones, Red Garland, Lou Levy, Herbie Hancock, Chick Corea och Cecil Taylor, för att nämna några. Dessutom fick en rad fina svenska pianister inte heller plats, som Gunnar Svensson, Reinhold Svensson, Charlie Norman och Bobo Stenson.

Att hylla sina gamla idoler genom deras musik och karaktäristiska spelstilar är en svår balansgång. Hur tolkar man t.ex. Erroll Garner utan att tappa bort sig själv? En förutsättning för det här konsertprogrammet blev därför att inte imitera ”rakt av”, utan i stället spela mig själv genom mina förebilder.

Det har varit en fin resa i tiden för mig att återuppleva mina idoler. Dessa mästares kreativitet, skaparglädje och kärlek till pianot förblir en ständig källa till inspiration för mig i min egen utveckling."

/Jan Lundgren



MiLES DAVIS ÄR SOM FISK, JOHN COLTRANE SOM KÖTT - SJÄLV ÄR JAG DEFINITIVT FISK
INTERVJU MED JAN LUNDGREN
Jan deltog förra veckan i minneskonserten för Arne Domnérus som hölls i Storkyrkan den 22 oktober i Stockholm. Tillsammans med Georg Riedel, Rune Gustafsson, Jan Allan, Bosse Broberg, Lennart Åberg, Björn Johansson, Magnus Lindgren, Mattias Wager och Victoria Tolstoy samt Storkyrkans kör med Gustaf Sjökvist i ledningen, tog man tillsammans ett musikaliskt farväl till musikanten Arne "Dompan" Domnérus. Jan kände honom väl efter många konserter och många mil på vägarna tillsammans med honom - Sveriges kanske främsta altsaxofonist genom tiderna!

Hur tänker du kring Arne? Du kände honom väl, berätta
gärna om honom...
"Arne hade en otrolig förmåga att få musiken levande, han gick aldrig in och bara levererade. För honom var musiken hela tiden levande, han lekte med den, han spelade aldrig ett tema lika dant varje gång.
     Han gav alltid sitt bästa, det var lika viktigt för honom att ge allt även om han spelade i en håla på någon bygdegård, det var ingen skillnad mot en spelning på ett konserthus. Arne kallade sig aldrig för musiker, han var musikant. För honom var det viktigt.
     Till minneskonserten i Storkyrkan i onsdags kom tolvhundra personer, det var fullsatt. Alla pengar som kom in i samband med konserten går oavkortat till minnesfonden som inrättats till minne av Arne. Tanken är att fonden årligen ska dela ut musikstipendier."

The History of Piano Jazz, hur har idén till konserten vuxit fram?
Jag har alltid drömt om att någon gång bemästra konsten att spela solopiano. Jag har gjort en del projekt i mindre format till exempel med Georg Riedel. Det krävs mod att gå upp på scen själv, ensam tillsammans med flygeln. Och viss musik gör man faktiskt bättre själv, solopiano är den totala friheten, men är samtidigt det svåraste du kan göra, den tuffaste utmaningen. The History of Piano Jazz är en språngbräda mot solopianokonserter med helt eget material.

Fjorton olika pianister som du tolkar, blir det inte rörigt?
Jo, det svåraste är att under samma kväll hoppa mellan olika känslor, fjorton olika känslouttryck ska förmedlas samtidigt som min egen känsla måste vara den starkaste. Jag har gett konserten under ett antal tillfällen nu och vissa har jag lyckats bra med, samtliga fjorton tolkningarna har då känts bra. Men om jag inte lyckas hitta mig själv till hundra procent i en speciell pianist, tolkning, kan jag inte ge allt.

Hur görs tolkningen och hur stor del av tolkningen är du?
Jag skulle vilja påstå att det ni hör är till hundra procent Jan Lundgren. Alla pianister som inspirerat mig finns inom mig. Det gäller för mig att väcka till liv den delen av mig som fått inspiration av t ex Keith Jarrett då sitter vid pianot och tolkar just honom. Men det är viktigt att komma ihåg att det inte är en imitation, utan istället en tolkning som är till hundra procent jag.

Varför tolkar du inte Monk?
(Skratt) Det är den vanligaste frågan jag får! Egentligen är det ganska så enkelt, Monk har en extremt utpräglad stil, och att hitta sig själv i den är därför inte givet. För mig skulle det kännas som en imitation om jag skulle ge mig på Monk. En annan är Fat's Waller, som jag heller inte ge mig på. Hans stil, ragtime/stride, känner jag mig inte tillräckligt förankrad uti för att kunna göra på ett eget sätt, till en egen tolkning.





Jag skulle vilja att du jämför sex pianister som jag parat ihop två och två. Vi kan börja med Herbie Hancock och McCoy Tyner, som ju båda hade sin "storhetstid" tillsammans med var sin mästare, Miles Davis respektive John Coltrane. Hur skulle du jämföra dessa båda pianister?
"Herbie är mer flexibel, han kan spela allt, han kan anpassa sig och skulle i princip smälta in i alla sammanhang. McCoy kommer i ett paket liksom, du vet vad du får, ett färdigt paket med en unik stil. Han är verkligen en sann stilbildare. McCoy har satt ett stort avtryck genom sin stil, men jag skulle ändå vilja påstå att Herbie har betytt mer.
    Herbie känns mer samtida och har hela tiden utvecklats. När det elektroniska kom hakade han på, han har också spelat tillsammans med Joni Mitchell till exempel. Han är nytänkande som person och jag känner igen mig själv i det tänket, jag vill förnya mig och förändras hela tiden.
    McCoy har extremt stark integritet. När Brecker t ex spelade med McCoy fick han snällt anpassa sig. I alla de sammanhang där McCoy varit pianist har de andra runt omkring tvingats anpassat sig på grund av hans starka stil och integritet."

Om du tvingas välja mellan Miles Davis och John Coltrane,
vem väljer du?
"(Skratt) Det är som att tvingas välja mellan kött och fisk? Men Miles får det bli, definitivt!"

Vem är vem i så fall, vem är kött respektive fisk?? Och vad är du själv?
"Miles Davis är som fisk, John Coltrane som kött - själv är jag definitivt fisk. Och får jag välja på lunchmenyn väljer jag fisk, även "på riktigt"."

Okej, om du jämföra Chick Corea och Keith Jarrett!?
Utan att förminska Chick Corea på något sätt skulle jag säga att Keith Jarrett har mer "feeling" och känsla. Han är den av alla som verkligen ger hundra procent av sina känslor, musiken blir en total förlängning av honom själv och hans innersta. I grunden är Keith mer en melodiker medan Chick är mer rytmisk. Chick Corea har ju en bakgrund i Latinamerika som har präglat honom, och det sätt på vilket han spelar. Rytmiken kommer inte från jazzen och det är kanske det som gör honom så unik. Flertalet som spelar jazz har sin rytmisk bas i jazzen, så är det inte för Chick Corea.

Till sist vår egen Bobo Stenson, om du jämför honom

med Brad Mehldau?
Brad Mehldaus musik har sitt ursprung i den amerikanska jazztraditionen, i rakt nedstigande led från den traditionen. Han har inspirerats mycket av Keith Jarrett och Bill Evans, men tydligen har han även fått mycket inspiration från Winthon Kelly. Bobo har en mycket tydligare europeiskt tradition i sig. Det är nog den största skillnaden dem emellan.
     Bobo spelar inte medströms utan mer poetiskt och lite kärvare. Brad, precis som Keith Jarrett, spelar linjärt och medströms, det flyter liksom på. Och det som verkligen också skiljer dem åt är att Bobo har överraskningsmomentet, då det blixtrar till, eller kanske helt dör ut - detta saknar Brad tycker jag.
     Jag blir imponerad av Brad Mehldau, men jag blir mer intresserad när jag lyssnar
till Bobo Stenson.

Se Jans introduktion till konserten på www.historyofpianojazz.com


/Anders Svensson
  

Producerat av Anders Svensson, Jazz i Karlskrona, den 27 oktober 2008